Den nästan försvunna kunskapen som kan ge dig ny energi och rädda ditt förhållande.

Vem som helst kan stänga munnen och andas rätt för att hjälpa kroppen att sluta snarka, även om du redan provat flera andra "sluta-snarka-metoder" tidigare.
Precis som jag gjorde.

Jag har alltid snarkat. Den sortens snarkning som fick min fru att ligga vaken och stirra på klockan i taket. Hon knuffades, kneps, och till slut bad mig flytta till soffan. Jag gjorde det, skamset, och låg där och visste att hon fortfarande låg vaken och njöt av tystnaden.

När vi fick barn började jag sova hos dem istället. Det kändes bättre än soffan. Det var åtminstone en säng. Men jag väckte dem också. En natt väckte min äldsta mig, tittade på mig med sömniga ögon och sa "pappa, du väckte mig, varför låter du så konstigt?" Jag slutade på soffan igen. Deras sömn var viktigare än min.

Jag provade det man provar. Näsplåster. Kuddar som lovade att hålla rätt position. Spray som smakade åsna och varade i 40 minuter. En skena som kostade mer än jag vill erkänna och som hamnade i lådan efter en vecka. Gick ner i vikt så mycket att min fru sa att "nu var det för mycket"
Ingenting hjälpte mer än en liten stund och jag kunde inte förstå varför jag snarkade.

En kväll skämtade jag med min fru om att silvertejpa munnen. Silvertejp kan ju fixa allt? Vi skrattade. Men sedan sökte jag faktiskt på det.

Det jag hittade var billig plastejp från en högst tvivelaktig sida. Ingen beskrivning, ingen avsändare, leveranstid oklart. Jag beställde ändå. Det fanns inget jag inte tänkte prova.

Den första natten med tejpad mun hände något jag aldrig upplevt på så länge jag kunde minnas.

Tystnad.

Vi båda sov hela natten. Ingen knuffades. Ingen gick till soffan. Jag vaknade utan den där tunga känslan i huvudet, utan torr hals, utan känslan av att ha legat med ögonen stängda i åtta timmar och kallat det sömn. Det var inte en liten förbättring. Det var revolutionerande.

Jag visste inte att jag skulle känna mig så mycket bättre. Jag brydde mig bara om att få sova i min egen säng tillsammans med min fru.

Nu ville jag förstå vad som hänt. Varför jag inte snarkade längre. Inte bara att det funkade, utan varför ingenting annat hade gjort det.

Ett par veckor senare snubblade jag över en bok från 1870.

George Catlin var en antropolog. Han hade spenderat majoriteten av sitt vuxna liv hos mer än 150 indianstammar i Nord- och Sydamerika. Han dokumenterade deras liv, lärde sig deras språk, och deras sätt att leva.

Men det som förvånade honom mest var inte deras traditioner eller deras sätt att leva.

Det var hur de andades. Både när de var vakna och sov.

Catlin, som kom från västvärlden, var van vid att folk snarkade. Men ingen av dem snarkade. Inte en enda. De sov alltid med munnen stängd. Han noterade hur mammorna vaggade sina nyfödda med handen under hakan för att hålla munnen stängd. Det var en medveten handling som fördes vidare från generation till generation. "Mun andning var dåligt för kroppen".

Catlin ägnade många år åt att lära sig om deras andning. Hans slutsats var enkel. 'Munnen är till för att äta och tala. Näsan är till för att andas'. Och när vi andas med munnen låter vi luften ta fel väg genom ett system som inte är byggt för det. Resultatet är snarkning, torr hals, ytlig sömn och en kropp som aldrig riktigt återhämtar sig.

1870 publicerade han Shut Your Mouth and Save Your Life.

Tyvärr var det få som lyssnade.

Under de 150 år som följde byggde världen CPAP-maskiner, snarkskenor, nässpray och sömnkliniker. Miljarder kronor investerades i att behandla näsan, halsen, käken, positionen.
Ingen gick tillbaka till vad Catlin hade sett med egna ögon bland folk som aldrig känt till begreppet snarkning.

Näsandningen var viktig. Inte bara vid sömnen.

Jag började läsa mer. Forskning om kväveoxid som produceras i näsan och förbättrar syreupptagningen. Studier om munandning och stresshormoner. Om djupsömn och hur störd andning förstör de faser där kroppen faktiskt återhämtar sig. Allt det Catlin hade observerat bekräftades nu i studier. Men kunskapen nådde aldrig ut till folk som behövde den.

Jag började berätta det för folk i min omgivning för att jag tyckte det var häpnadsväckande att svaret hade funnits i 150 år och nästan ingen pratade om det.

En dag frågade en vän om tejpen jag använde. Jag svarade ärligt. "Jag köper det på en skum sida. Det är en simpel plastremsa och det är inget riktigt företag bakom den." Hon rynkade på näsan och sa,

"Plast mot munnen hela natten? Det vill väl ingen ha."

Hon hade rätt. Plasten var inte bra. Den klibbade. Den luktade. Den satt inte ens över hela munnen. Det var ett 'hack', inte en produkt. Men det var allt jag visste. Allt jag hade hittat.

Och om andningen var mekanismen som löste problemet borde det finnas ett bättre sätt att stänga munnen så att jag kunde andas "rätt".

Jag kontaktade flera fabriker för att kunna ta fram mjukt tyg med medical-grade lim som var testad för känslig hud. Något man faktiskt kunde tänka sig ha i ansiktet hela natten.

När jag äntligen fått fram en bra produkt som kunde sitta hela natten visste jag att det hade skapat något speciellt. Nämligen Chief Of Sleep.